VA orden från mormorsgården i urbygen. Det betyder nog å skicka ut folk med kostskaftet, de kunde utrycka sig där i bygden, det var nog ganska ordgrannt. Jag är ju hövlig och vill vara det i fortsättningen, men
jag har varit för hövlig, och folk har trott att jag är en servicestation. Det är jag inte, det är ett ensidig liv, och alla teser har sin antites, eller motreaktioner. Jag har allergi ett tag för folk som har klankat mig för
nära, och att det är lite sent att nu sjåppå efter de? Ja kanske men jag går nu utifrån att de säger till. Det är bra med folk som gör det, antigen accepterer en det och dem, eller inte. Det gör det faktisk
enklare att leva. En behöver inte att ha med alla att göra, att bli gillad av alla, eller göra alla till lags; apropå, så var det inte det gud sa da han skapade torsken? eller en norsk en?
Jag roas inte av att sjåppå
ætti folk. Nej jag får inte sova av det, men en gräns har kommit, och behöver hålla den för att må bra. Allting har ett pris, och jag får tåla rätt mycket tillbaka. Och jag måste tåla det,
för i framtiden avtar skräcken jag har burit på. Och jag skall bli till folk. Igen? Det ger framtiden mera hoppfull, och vi behöver alla ha hoppet.