Denna hösten och vinter blev väldig speciella, och det känns som om inget kan bli normalt mera. Jag visste att min uppväxt inte var ok, jag passar inte ihop med folk som beter sig på det sättet, men hade ingen aning om
djupet i det jag hade varit med om. Försumning hörs lite för neutralt ut, vi tror alla att vi har växt upp i en modern tid. Jag blev sjuk redan i februari förra året, jag fick en bakterie som kan pssaere blodbarriären och
febern steg snabbt. Jag hade turen att komma direkt till en läkare och fick hjälp med det samma. Denna hösten blev jag verkligen sjuk, i början fattade jag inte så mycket, men var närvarande hela vägen. Det startade med
sömnlöshet, Sedan kräks jag kontinuerlig i över två veckor, och avmagrades och kroppen förberedde sig på döden, upplevelsen kände jag inte igen, de låg i gränslandet till döden, och även det
jag såg och upplevde är sådant som ligger nära döden och andra dimentioner. Jag var på sjukhus i en vecka, och traumat börja spela upp sig direkt, och det blev till logik. Alla minnen jag har i stort från 3-7 år
är inte neutrala som jag har trott, alla tillhör skräcken och paradoxen, de handlar om överfall och att bli lämnat för att dö, mInst en gång. Jag måste ha överlevt med att börja ha kräks. Försummelse
innebär att inte ha någon förälder som tar föräldraansvar, av olika själ, och en går hemlöst runt som litet barn, och världen är inte bara gullig.
Nästen ingen av de berättelser som
har berättas för mig om min barndom stämmer, de är inte nära hur det var, och grunden jag stod på var ingen grund, de var livslögnar. Då jag var blev 7 flyttade vi, men all Försumning fortsatte på samma
sätt. Min far sa att det var svårt att komma ur livet, men den erfarenheten har inte jag, det är för lätt. Det sista halvåret har jag bott själv, det har jag inte gjort sedan jsg var 22, då jag bodde ett par år
själv och jag är urusel på det. Samtidig som jag är urusel på att bo själv är jag inget flockdjur, i flock ger folk upp sin identitet och börja agera som en, som den dominanta vill, och det kan gå åt alldeles
fel håll. Jag behöver få, men nära folk, som inte ger avkall på sig själva, men är genuint ärliga och uppriktiga, det är inte så många av dem.
Då jag blev allvarlig sjuk i höst,
kom inga, det var den mest skrämmande erfarenheten, jag hade dessutom 250 minus på kontot, kräks och kräks och började bli medveteslös, ringde 112 som trodde jag skämtade med dem.
Gudskelov dök Anna upp, syster
av min väninna Karin, alldeles orädd, och en vardagshjälte. Det jag har lärt av livet är att livskunskap inte kler upp sig i kostymer, har elit-tänkande och söker enbart status. Folk som inte har all världen, delar lättare
med sig, de har ofta en soliditet som kostymerna, uniformerna och strebrar saknar.
Jag kan knappast bli den samma efter detta. Det är som ha suttit i tvättmaskinen på 90 grader, och i törktomlaren därefter. Samtidig som
jag vende tillbaka till vadagen och livet. Jag kan se livet i ett lite annat perspektiv, och jag förstår att mina förstärkte reaktioner hänger ihop med att ha blivit utsatt för tidig i livet, och jag reagerar därefter. Det
ger en logik och det berättar att jag inte kan leva hur som helst. Jag behöver folk av kvalite runt mig, de som bara är dem de är och inte driver med knäp och knåp, härskarestrategier, som surar när de inte får
det som de vill, är för krävande och inte är till att lita på. Om det var höga krav? Nej inte om du är såsom person, det finns några som är genuint ok, och som aldrig offrar den sidan av sig. Ännu sover
jag för klent och ännu upplever jag det som var. Jag undrar på om det är möjlig att bliva en vanlig Svensson igen. Jag är ingen retoriker, jag skall bifoga här en dag vad jag skrev. Den blev till en massaker av retoriken,
som är en typ av elitdyrkan, och som inte fattar att goda retoriker oftast har haft ett uruselt liv. Det är det som är drivkraften i de stora talen, de handlar om drömmar och hopp.
För bara den som har upplevd hopplösheten
vet på riktig vad ett hopp är och innebär.