och dimmridån.
Vem visste att det här var livet? Jag trodde inte att jag hade mera att lära. På vägen hem passerade jag en 112 och kunde se mig själv i dörren. Tyvärr är jag i traumaet hela tiden,
och i det att jag måste förhålla mig till det jämnt, plinger poletterna ner och pängarna ut. Jag blir för rik på insikterna. Visst förstörde överfallet mig och i traumat vet jag att jag for så illa,
att jag svävde mellan liv och död, och att jag överlevde så vidt det var, och något överlevde inte alls. Efter detta har jag inte klarat att synas, inte ett foto av mig, jag undviker alla speglar, och vet inte vem jag är.
Der som överlevde var samvetet, och i princip bara det.
Jag förstår även att några läser detta, och att somliga misstolkar fullständig, som jag vill korrigera just dem. Att ha sina fantasier som praktisk fungerande
politik? Jag kommer inte till att vara där då. Jag har redan fått erfara, hur det är i det manliga frihetsparadiset. Fem fruar, i alla åldrar, från 5 -16 år, och dessutom är anomali, pedofili med de under fem, och
nekrofili en riktig höjdare. Och medan atombomberna färgar himlen i alla färger och ger bra smällare, lever de ut sina drömmar, dr Strangelove och co. Om det blir atomkrig?, faktisk sa jag det då jag ringde 112 i oktober. Om
jag är sanndrömd?, jag har insett att jag tar in allt, länge innan det händer. Om vi inte har sönder jorden den här gången, så önskar jag att dra mig upp till fjällen, en naiv längtan efter det vackra
och oförstörda. Och jag har börjar att längta efter likasinnade. Jag har börjat att skilja på folk och folk. Jag har börjat att skilja dem efter beteende. Och egosar är lika lite intressanta, som mitt samvete är
för dem.