Små barn går inte naturlig över en plank som ligger över trappan ned till ett sementgolv, och en dörr? Kan det vara de stora pojkarna som ville att jag skulle stjäla äpplen, som fick en på vilda vägar
där. Jag minns att jag svimmar och någon drar mig upp och jag lämnas, på baksidan av var det en dörr intill något tror var ett bårhus, och där står en gubbe, och det händer något hemsk. Jag har trott
det var ett lik jag såg, men om det var gubben som inte var någon snäll? Jag minns ju att jag blev rädd, och sedan ligger jag hemma och spyr och spyr, och efter extremt lång tid, tänker de så småningom att skicka
mig till sjukhuset. Min far var läkare,
och som känd så är det skomakarns barn som går utan skor.
Och fortsättnings så har inte mina föräldrar uppfostringsförmåga, jag känner mig
jätte-elak när jag säger det, för de hade gott i sig med, och förespråkade det goda. Men det är inte bara ord? Det krever även praktik. Det är lite snedvridet, för inte alla som får barn prioriterar
dem. Det borde vara minsta kravet, men det är det inte.