han som fick ekonomipriset, vad jag tycker eller känner för honom, inget, jag tycker nog lite synd om han som fick sitte där inne och pinas, medan vi hade det så trevligt utanför.
Och självklart släpet mitt
är alldeles svart, alla trackade på det, för det gick sport i det.
Vad tycker ni om detta, det är självständig poesi:
Hon kom till festen med släp, men nu är det inget kvar, så står hon
där så skör och bar?
Nu fattas bara tonsättaren, ala Mozart, så är det för alla tider, det simpelthen bara är, förstår ni? Ja det förstår ni väl! Förstår ni inte?