De försöker ständigt att flytta muren, längre och längre in på sin egen bana, det är möjlig när en gör andra till spekulanter, längre och längre bort ifrån mitten och längre och
längre mot odrägliga attityder, längre och längre in mot de redan priviligerad, och muren har de via automatiska svar befäst. Folk godtar det för att de gynnas av det än. Det blir svårt för att de flesta verkar
vara allt för flexibla när det gäller rätt och fel och de vill gärna byta rätt till fel och fel till rätt. Det är omöjligt för en som har sin förankring i vad det var, och borde vara. Det går att
tänja muren ganska långt som ett revir. Av och till får jag lite lust till att gråta, för när muren är revir med piggtråd på och det har blivit ok att säga att det är så, är världen
kommit i kapp Kafka och Sartre-känslorna. Att säga att solen är blå, gäller om en säger att en använder aboriginernas språk som just nu är in här nu i vestvärlden. Att hävda rätten, beror på
om rättsystem som låter dryga attityder vara normen, och som annamar ständigt nya normer, bara de gynnas av dem omedelbart. Och det är för många som lägger skulden på sig själva, på åldern, på
vädret, på influensatider, på stress och på systemen. Visst gäller även detta med, men det att skämmas för att andra säger ifrån sig sitt personliga ansvar i namnet på systemet, det är för
att folk följer normen just här och nu, och vågar inte ta ordet orätt i sin mund. Det kan gå ett tag, de kan rocka på allting bortsett från naturlagarna. Och gudsskelov för det. De är spikade, de kan gärna
omdöpa de, men det hjälper inte, för då inhämtar de riktiga lagarna dem, före eller senare, faller murarna deras som murarna i Jeriko gjorde en gång i tiden, för att det fanns lagar på riktig och som inte var
bara konstruktioner.