och nervceller i beredskap.
Jag bestämde mig för att gå till kontoret mitt i dag, det är en skogspromenad på mindre en en kilometer, och det är första gången på ett år som jag har vågat.
Det här finns det ingen logik i, det är en stadsnära skog, alla björnar och vargar är utrotade här för länge sedan, jag är rädd för skogen, de röda tegelhusen och alla folken, samt biblioteket som
är av blå tegelsten, jag är stort sätt rädd för hela Stockholm, och det finns ingen logik i det. I ett helt liv har jag vänt mig till förnuftet för att hitta logiska förklaringar. Ingången till kontoret
var stängd, men gudskelov går t-banan tillbaka. På Coop började jag få riktig panik, Coop börja snurra runt, och magen ville vränga sig, och fortfarande vill jag bara spy. Benen började domna bort, jag kände
dem inte längre, men det otrolg länge en kan gå i panik innan den tar helt över. Hela kroppen, varje cell och nervcell känns som om de har fått stryk. Men inga av dessa känslor rimmar. Jag har inte fått fysisk stryk
i detta århundrade och jag inser att logiken inte kan hjälpa mig denna gången, logiken har mött sin överman, röda tegelstenar är inte farliga, inte blå häller eller stadsnära skog, bibliotek eller andra
fikaställen. Men hela jag reagerar som om det är jättefarligt. Även Marx ser allt mera bitsk ut och han kollar nu arrogant ner på mig.
Han börjar göra sig kostbar, den gamla gubben. Där jag går blek och
spysjuk.