kontra globalism.
Det är väl inte antigen eller, men som uppvuxen inte så extremt länge efter andra världskriget är suveränintet över det egna landet viktig, att man inte säljer eller ger bort landet
sitt och att en överstatlighet med macaronen, inte frestar. Närhetsprincipen är att en tar hand om det som ligger en nära. Att alla blir et genomsnitt hörs inte mysigt ut, sedan mångfald baseras på olikheter. Sedan människan
söker makt och hierarkin, kommer de inte att leva samman som får, en viss egendomsrätt är det jag växte upp med, och det passar min natur. Jag klar inte av tvungen kollektivisering, jag känner strypkänslor. Och tycker inte
om dominans, varken min egen eller andras. Självstendighet är viktig. Kvittar det om det egna landet eller utomstående tar kverken på landets skog älvar och natur? Det är inte okej alls och vittnar om dålig livsstil oavsett.
Gränslös frihet där en har sju frugor och den yngsta är fyra, är bara gränslöst, och det är inte okej att förstöra andra, i frihetens namn. Det är bara inte alls ok. Jag tycker även det är
äckligt.
Norge var inte så länge efter antikens demokrati, med att bilda en typ av rättvisa, under vikingatiden bygga upp gemensamma platsar, ting, för att sätta lagar och ordningar och reglar och avgöra tvistar.
Gulating och frostating och eidsivating, för att kunna samspela. Historian finns gott nedskrivna och Norge har en lång kultur och historia, som gör landet säreget. Jag tycker långt mera om norrmännen före oljan, i dag är
de inerta och krävjande och delvis väldig ohövliga. Globalisme är engagemang för andra länder och världsdelar, och att vilja dela på förmåner. Jag tycker mycket om FNs arbete, men även EU kan användas
för att lösa problem som flera länder delar.
Jag är präglad av uppväxten på många sätt och var ganska kuvad och hämmad och det hänger fortsatt kvar. Jag gillar inte att folk glor på mig,
och kan känna i församlingar behovet för att fly, kan jag inte fly, så stelnar jag, och jag hamnar i kronisk stress. Men annars tycker jag om folk och kanske för mycket, det kan bli okritisk, och alla gillar inte att bli gillade.
När jag får okritisk beröm, blir jag sju nummer mindre än jag redan är, men att speglas är alltid bra, då det ger en spegelbild av den man är. Det att kunna välja forum blir bra, och inte sitta fast i obekväma
situationer. Man präglas av allt man är med om, det formar ens person i alltför stor grad, sedan man får leva som en blev. Men sedan så formas en genom hela fortsättningen av sitt liv, så det är positivt. Om omgivningen
är bra så vill en formas vidare däretter. Livet kan man göra abstrakt, men det kommer inte att följa det, då livet är mycket större än som så. Tacksamheten över livet är borta, och de flesta har
en lång kravlista på det, eller 1001 saker en kräver att göra innan man dör. Och vissa kan tro att de helt orimligt viktiga. Men det är bara inga av oss.