man lär in kommer att fortsätta, även i nya relationer.
Våldets språk, när man blir tvungen, annamar en till slut som naturlig, oavsett hur man reagerar, sedan det inte finns annat språk.
Men det krävde
att man kommer i ett nytt läge av att bli utsatt, annars var man bortom och immun.
Om en blir utsatt för riktig våld på nytt i den långvariga nya relationen, så går det inte att försvara sig, det ligger i
våldets natur, man kan inte ta igen, och man börjar kommunisera på sina gamla sätt, där en ger respons som antigen är för arg, eller där man inte kan gensvara alls, men är stum eller på de punkten, man inte
fick försvara sig.
I den perioden så skall man egentligen bara hålla sig till några få ordentliga folk. För den egna kommunikationen blir för mycket påverkad.
Det är hela skillnaden, att kommunikation
är frisk när den inte är tvungen.
Då behöver man folk under den tiden, till skadan är över, man kan aldrig mera ge gensvar i våld, sedan låsningen ger precis samma svar och gensvar, som då skadan
uppstod, precis som det var ett teater, och replikerna är givna.
Der är nog som när kaninen lever i bur, då känner den det och vet häller inte vad det frihet är.
Den stumma repsonsen på våld, ger
den som utsetter alla födelar, bortsett ifrån att det är gömd och ful handling, och den känns som en kriminell handling,
och väl-planerat och därmed svårt eller omöjlig att återsälla.
Jag
hade hoppas tatt vara stark nog till att inte visa det öppet i dagen, jag var inte det. Jag har en stolthet, som inte vill accepetera övergrepp.
Men sedan var övergreppet större än min stothet, så det går inte att
dölja. Man behöver få tillbkaka en ordning, sedan rättvisa-känslan förgör en i orätten.
Men språklig kan man aldrig återskapa balansen, sedan det är våldets natur.
Om man klarar
någon gång att låta vara att respondera,
så är man fri, sedan då har makten förlorat taket.
Vägen dit måste dit måste tyvärr gå själv.
Men den dagen har man
vunnit tillbaka utrymmet.
Men först måste gammalt och nytt våld upphöra.
Först den dagen det upphör, är det möjligt, och sedan finns det frid.
Troligen kan ingen av oss återställa orättvisan,
annat igenom gemensam styrka.
Den enskilda är som regel prisgiven och förlorar säkert i de aller flesta instanser.
Det ligger i våldets natur, att dölja ogärningen.
Därför finns våldet, det
är supereffektivt, den tar bort den problematiska, det supereffektiva gensvaret finns inte, men kanske finns det något bortom som bara förstår vad våld är och som inte responderar på den typ av kommunikation.
Aldrig
mera eller någon gång.
Jag var på träning för Berlin, och passiv motstånd mot våld, men där kände jag att det gick inte nu, nu kända jag var gränsen gick, och när någon spelar ut
våld, så läser kroppen sig, det var inte alls läget fär att möte potentiellt aktivt våld.
Och jag borde inte svara gensvara till någon i denna preioden, för att något triggas för lätt,
som tur är jag stort sätt den jag gär, och då jag har inte problem med normala folk.
Jag har aldrig haft stort sätt problem med gensvar till normala folk.
Och där finns framtidshoppet, fast framtiden känns
utsuddat.