har jag panik som vanligen.
Vi är långt inne i övningarna och vi ska ha examen i det snart, och jag förstår nästan noll ännu, och har inte fått till en enda övning själv. Panik har följt
mig genom livet, när jag inte fattar något, så ramlar snart skafotten över min hals, hela livet, har den liksom väntat på min hals, och det går inte att undvika den i längden. Jag måste lära att ta tjuren
med hornen. Men då måste jag lära en sak till för att undvika ännu mera. Den som bara hade haft mera stöd genom livet. Så att man inte behöver vara så rädd jämnt.
Vissa folk har en bärande
roll, det går mindra än ellva av dem på dussinet, man märker det inte förän de är borta, förr då ramlar hela byggnaden, för mig var det min far och min moster, jag känner ingen i hela vida släkten,
som bär de stora frågorna. Därmed brast mitt ramverk ihop. Stora delar av livet har jag gått ensam i dessa frågor. Det blir för tungt att bära allt själv. Om en tänker sig en stol, så bärs den ideellt
alla fall av fyra stycken. Och utan de bärande personer, så ramlar det. Och sedan har en tagit dem så för givna, då de inte berättade om, att de bar och vad de gick runt och bar på. Resten av folken är också
folk, men de orkar inte att bära på mera än sig och sitt, på sitt allra bästa.