den dagen ungefär allt i ens hus är borta, men inte någon meddelar att de har varit där. Ytterdörren är stängt som vanligt, och det finns inte täcken på någons intrång. Ett, man blir galen?
Två, man blir inte helt galen, men först över ett år efteråt tar man verkligen in att ingen av ens saker i eget hus, är privata, och allt är utbytbart. På vinden fanns två ubrutna lås, det finns inga
egna rum i ens hus? Blir man tacksam över att något spöke inte vill att man resten av sitt liv inte äger för många saker, så att sakerna inte äger en? Blir man skrockrädd, och överlämnar saken åt
miss Marple? Allt lutar åt det senaste, då hon kanske kan lösa hela mysteriet.