på ett halvår, och det var som att vakna upp i den elektriska stolen påslagen. Det går gott att förstå att kroppen väljer bort sömnen, hela ryggraden var påslagen, och benen armar och huvud var nästan
bortdomnade av pur mara. Vad jag drömde? ja det ni, man får vara glad om man inte är huvudperson eller deltagare i dem.
Men på slutet satt jag helt desperat bakom sjukhuskiosken där jag är uppvuxen, och försökte
via de gamla gråa manuella telefonarna med sladd, medan jag försökte att gömma mig att få kontakt med räddningen, min gamla psykolog i Bergen, men jag hade inte telefonnumret, och det fanns inte att leta upp på de gamla
så kallade osmarta telefonerna.
Psykologen i Bergen var den första vuxna anknytningen i mitt liv och det är alltid honom jag tyr till i mina mardrömmar, han är väl det närmaste jag kommer till ordet pappa. Jag besökte
honom, för första gången sedan jag flyttade från Bergen, sommaren 2017. Och det blev ett riktig fint och viktig återträff för min del.
Vissa personer har varit livsviktiga, för att kunne få fortsätta.