Plus+Plus

på ett sätt har jag fått med mig hopplösheten. Alla får olika dopsgåvor, några får med sig vägen till dop. Jag fick med mig hopplösheten. Alla ordspråk handlar om en smutsig slut. Socialrelismen plingar in i sista akten, alltid och obönhörligt. Man borde inte vara född överhuvudtaget. Det är väl för att vi tänker smutsigt hela vägen. Från smuts kom du, till smuts skall du bli. Den finns inte en strimma av hopp kvar. Eller? Allt vi tar i blir till smuts, alltid och oavsett. Hopp? En får akta sig i vad en ger vidare. Hopplösheten var ingen bra gåva. Socialrealism eller romantisk magi, tydligen finns båda världar. Kanske det går att välja lite, vad en kollar på. Eller är det bara att bita i det sura äpplet?

Nej, jag är aldrig nöjd och det är ganska hopplöst, det finns ingen vila i det. Det finns bara presterande. Det är hopplöst. Hoppet finns inte där, jag kan inte prestera så mycket mera. Jag får leta hopp i stället. En kan jo att jag är alldeles dum på det sättet jag skriver på facebooken. Nej där har jag inte samma krav på prestationer, konstig nog. Det är nog orginaliteten som tar över där. Och sedan roar det ett lite tag, innan jag blir missnöjd igen. Det här är mitt glädjelösa tillstånd, där presterande är mallen för hela livet, och det då finns inget liv kvar.

Bara mål och mål och mål och ingen väg kvar. Det är jämngott med döden ungefär, det är ungefärligen ökendöden.

Är det hopp i att röja, ja visst, det är det. Då får en sortera mitt från ditt och sedan är målet så klart, fred och frid på jorden. Det är ju även konflikter och sedan försöka nå fred och frid, det är samma visan om och om igen. Att det lönar sig att vinna jämnt? Det är klart om en vill sitta ensam på högen? Det leder till ensamhet, livslång. Det är hopp i att inte försöka sitta längst uppe i högen, själv om det svalkar för stunden. Var man sin hög? Och sedan sedan försöka klanka ner de andra från sin hög? Ja visst kanske i början av karriären tills mogenheten kommer, eller inte kommer. Och det är frågan.