Plus+Plus

hopplöshet?

Det är inte meningen att vi ska bära hoppet eller hopplösheten alldeles själv. Hopplösheten är inte en grundlänsla och vi styr inte häller inte riktig över hoppet eller hopplösheten. Kasam? En känsla av mening och sammanhang. Vi är rätt och slätt ensamma och bara det, om vi sitter så mycket själva, att vi själv måste hitta hoppet. En skulder eller flera att gråta over, så lättnar trycket, och sedan känner en samhörighet. Vi gröna på kors och tvers över blockgränser vill förstå varandras känsla av hopplöshet, och kunne ge varandra stöd, om vi ville det.

Jag har dem på feisbooken, gammalkäraster, gamlare än jag någonsin kommer att bli, och när de visar upp sig, så känner jag inte igen dem längre. Det är en liten tragedi att se på. Måste halvgamla män, se ut på ett visst sätt. Hopplöst? Det är lite vemodig. Åren har rullat på, som om det var så, att det var fritt fall. Jag har inte haft särlig många gammalkäraster, jag är allt för försiktig av mig och för ordentlig. Det är ju även så att antingen dumpar någon en eller motsats. Jag har både och, på facebooken. Men måste de se ut på samma sätt alla ihop. Det går ju att ha på sig färggranna kläder, klippa håret i en stilig frisyr. Man behöver inte sorgerns så på förskott, att man ser ut som man skall i sin egen begravning, långt innan livets slut. Livet är för långt eller för kort, till att ta det så högtidlig att man inget vågar. Att gå med hänghuvuden fram till gravens rand, är en liten tragedi i sig själv. Vi har allt för mycket i oss till att gå i flock och följe, trista och grå, som om vi alla skulle i en gemensam begravning. Jag börjar faktisk att bli lite arg. Man behöver inte se nästan död länge i förtid? Måste man se nitrits ut, som om hoppet var över då man var 35? Nej det tycker jag inte. Som om livet var alldeles över i förtid, och jag får väl vara glad då för att hänghuvuden hittade någon annan? Och sedan får jag lite gladare för det jag fick, mina döttrar och livet i sig själv, jag får klippa håret och köpa färggrannare kläder. Det är snart körsbärblommningen i stan och snart dags att slå ut håret. Och sedan behöver inte jag ta livet så dödens allvarligt. Den kommer oavsett vilket humör jag har,

det är värd att ha varit lite glad under resans gång.

att vänta på ett mirakel?

Nej som människa har en alltid ett ansvar, när det är människan som har skadat livet på jorden, till ett punkt den snart inte tål mera, går det inte att sitta att se på det. Som det var en dålig film, eller ett absurd teater, en skärande opera eller ett kör där alla sjunger bara sina egna favoritsångar, glade jul och halleluja rock, samtidig. Och inte samma tonart. Det är en mänsklig pågående förstörelse med flit där alla lekar Pontus Pilatus, och lotsas som det är inget med det att göra. Business-folket har aldrig öppnat sina biologi-böcker då de ansåg dem tråkiga. Och de förstår noll, då det inte står någonting om det i deras läroböcker. De tror att allting står där. Och alla verkar tagna på sengen, fast det är gammalt nytt. Att plundra sig själv, så att det finns inget kvar till slut? Smart eller osmart. Businesskoncept eller inte. Skall en gravläggas uppe på myntorna? Ja då ligger man hårt. Människans stävan efter jordisk gods blir även komisk i ett perspektiv, men djupt tragisk i ett annat. Om en bara ser åt ett håll, så missar en vad som händer på annat håll. Jag kan inte vänta på miraklet. För att jag har två fina döttrar, som jag hade önskat fick del av jordens kvaliteer.