är ljusgrönt

var att stilla aggression och ångest, inte min då, min uppgift var att stilla oro ångest och illska hos dem jag bodde hos. Att vara så inkompetent i att omhänderta barn, var det jag som fick stå ut med, av natur klagade jag aldrig, fast priset var högt. Jag lärde in att det var min uppgift och nästan att det var normalbeteende. Jag glömde bort att kunne skilja på beteenden. Lika barn lekar best. Och det är inte någon lek att ständlig stilla farlig aggression. Jag tycker att det får duga nu.

misslyckanden. Har livet då en mening? Nej inte i sig själv. En måste ge det en mening, precis som en skaffar sig hopp. Livet har bara mening om det känns meningsfullt och det finns bara hopp om du hoppas. 

Att välja fel tar från en hoppet, men egentligen är det på livets villkor vi lever, trots all skydd vi skapar. Dess mindre skydd du hade i folken runt dig dess mera skyddslös tillvaro. Men det skulle ta år och dag att förstå det. Att drivas av det som gör bäst för stunden, är inte långsiktig och en drivs inte av kärlek inom sig, och det en frodar inom sig, växer och kan snart ta all plats.