ett liv i en ridå, hur blir det när livet läggas i ridåer? Och jag växer upp i det, och skulle sluta förstå vad ridåer var? NEj inte riktig, jag blev rädd, men samtidig väldig orädd. Det
JAG blev rädd för var inte sanningen, men lögnen. Men sedan jag trodde folk var ärliga, skulle jag få en del shockar undervägs. För alla vill inte vara ärliga, de har inte de intentioner som jag trodde de hade. Och
där skulle jag alltså komma till att ovetande igen hamna i dimman. Men se det såg inte jag, där jag gick i dimman. JAg trodde på det goda, och var oförberedd på livet, det var inte som alla sagor sa, att vita prinsar
kommer ridande på sina häster och rädder en ur träsket. I bland är det svårt att veta var sagorna brister, är det mannen, hästen eller prinsessan det var någon ting fel med? Det berättade aldrig sagorna.
Men någonting där gjorde att en generation trodde att prinsar och prinsessor finns på riktig. Och idealen blev allldeles omöjliga. Eller så finns prinsessor och prinser, men just de hittar inte varandra, då alltid någon
annan hinner före.